För en hållbar drogfrihet

För närmare sju år sedan startades det framgångsrika boendestödet, Bogruppen. Allting fick egentligen sin början när grundarna, Jimmy Regn och Peder Ring, fortfarande jobbade som väktare och anlitades av Söderköpings kommun för att råda bot på skadegörelser, men eftersom budgeten var begränsad fick duon ta till egna medel. 


– Vi började hänga med ungdomarna, vilket var ganska kontroversiellt på den tiden. Vi fungerade som en privat kvarterspolis, säger Peder Ring, som i dag är affärsutvecklare på Bogruppen, tillsammans med Jimmy Regn.


Ungdomsprojektet uppmärksammade i flera riksmedier, och gav ett gott resultat. Skadegörelsesumman sjönk till 50 000 kronor året därpå, efter att ha legat på omkring 600 000 kronor tidigare. Kommunen bad därmed duon att fortsätta sitt gedigna arbete med ungdomarna. Sagt och gjort. De sålde av sina tidigare verksamheter, köpte ett hotell i Söderköping och öppnade helt sonika ett stödboende för ungdomar. En verksamhet som så småningom blev ett HVB-hem för pojkar och flickor mellan 16–21 år, vilka på grund av exempelvis missbruksproblem inte kan bo med familjen.



Ganska omgående såg man däremot en svaghet i HVB-upplägget. Kommunen gav uppdragsgivaren sex månader på sig att färdigbehandla en missbrukare och sedan ansågs uppdraget vara slut.


– Vi fick dem på banan, men de var långt ifrån färdigbehandlade efter sex månader. I stället möttes ungdomarna av ett utanförskap. De hade inget att göra och ingenstans att ta vägen, vilket renderade i flera återfall, förklarar Peder Ring. 
HVB-hemmet var inget annat än ren och skär förvaring, menar grundarna, som öppnade Bogruppen som en eftervårdsenhet till denna verksamhet. 


– Det är inte svårt att hålla sig inom vissa ramar när man bor här, får vård och har personal omkring sig dygnet runt. Den stora utmaningen börjar när ungdomarna ska ut och lära sig att leva i samhället. När de måste skaffa sig jobb och social kompetens, säger Jimmy Regn. 



I ungefär samma veva startades Assertive Community Treatment, ACT, vars målsättning är att hjälpa personer med dubbeldiagnoser. Det vill säga personer som lider av både missbruk och psykiska problem, en grupp som ofta hamnar mellan stolarna. Bogruppen kontaktades för att arbeta med denna mycket marginaliserade grupp av personer, som har en tendens att uppträda aggressivt.
– Risk, hot och våld är vardagsmat för oss. Killarna märkte snart att det inte hade någon effekt på oss, att deras hot inte fick oss att backa. Då fick vi plötsligt mandat för att agera fritt, vilket resulterade i många lyckade fall.

HVB-hemmet är sedan länge sålt. I dag satsar Bogruppen i stället stenhårt på att öka antalet långvariga tillfrisknanden, men först måste basala behov, som boende och föda, täckas.  
– Man kan inte kräva att en person ska bli drogfri om han eller hon bor i en pappkartong eller trappuppgång, säger Peder Ring. 
Bogruppen ser först till att personen som ska rehabiliteras och integreras i samhället har en egen lägenhet, utan missbrukande grannar i närheten. 
– På så sätt blir de äntligen en del av samhället, förklarar verksamhetschefen Markus Erenius.
Att verkligen se individen och skapa en plan utifrån dennes förutsättningar är a och o.  
– Arbetet kräver att personalen får vrida och vända på sig kring varje person. Men det är nödvändigt, för det är där vi får resultaten, säger Jimmy Regn.


Tid är också en viktig aspekt för tillfrisknandet. Att bli drogfri, bygga upp ett nytt liv och ha tillit till andra människor är ingenting som händer över en natt. Den vägen är lång för en person som har varit på BUP redan som 9-åring, fått sin första medicin som 10-åring, samt har träffat en hel drös av läkare och fått ytterligare diagnoser som 14-åring. Men förändringen är möjlig. Bogruppen har lyckats hjälpa de allra tyngsta fallen. Lyckats hjälpa personer som har varit på väg att klassas som kroniskt psykiskt sjuka. Teamet bakom Bogruppen ser den tidspressade psykiatrin, med dess snabba mål, som en anledning till långvariga missbruksproblem. Bränderna släcks för stunden, medan grundproblemet kvarstår. 
– Det handlar om ett systemfel där människor pressas till att fatta snabba beslut på grund av ekonomiska skäl. Kommunerna vill spara pengar. De borde tänka mer långsiktigt och satsa på rehabilitering som ger varaktigare resultat.