Alexandra9
Alexandra4
Alexandra5
Alexandra9
Alexandra4
Alexandra5

Kämpar brett för ett samhälle där alla kan mötas

Genom att öppna kulturella dörrar vill Alexandra Pascalidou öka förståelsen mellan personer med olika bakgrund – ett arbete som hon kämpat med hela sitt yrkesliv och i dag använder många kanaler för att nå ut så brett som möjligt. Men denna kamp är långtifrån lätt och smärtfri. Speciellt inte nu i det ovanligt oroliga politiska klimat som råder.

Text & foto: Gustaf Andersson

– Egentligen skulle jag bara vilja göra härliga matprogram i tv och skriva romaner med lyckligt slut, men jag vill förändra världen, och då har jag inget annat val än att fortsätta kämpa, säger Alexandra Pascalidou.

Vi sitter på ett café på Mariaberget, Södermalm. Hösten är snart slut. Dagarna blir kyligare och mörkare – precis som det politiska klimatet i Europa.

De flesta känner väl till Alexandras bakgrund, hennes åsikter och vad hon står för. Under hela hennes yrkeskarriär har hon lyft fram alla människors lika värde och kämpat för att få människor att förstå varandra över etnicitets-, nations- och klassgränserna. Det är därför omöjligt att inte glida in på politik när man träffar henne, inte minst nu när mörka tider och hårda motvindar råder. När vi dagligen matas med hat, hot och hemskheter.
Att vi människor har så svårt att förstå varandra och finna empati för det främmande handlar enligt Alexandra om referensramar.

– Vi växer alla upp i bubblor och boxar. Om du exempelvis är uppväxt i Skåne i ett medelklasshem, är lokalpatriot och har hela ditt släktträd och kontaktnät där, blir det en självklarhet att du i ditt arbete föredrar skåningar. Inte för att du är rasist utan för att det är din reflexmässiga referensram. Så fungerar det överallt.

Hon har dock förståelse för folk som är rädda för det främmande – främst män som Alexandra menar har blivit ifrånsprungna i en globaliserad värld där mansnormen omförhandlas.

– De har blivit arbetslösa, fått sämre ekonomi med ökad utsatthet och isolering som följd. Människor från andra länder kommer och tar del av den välfärd de själva förlorat. När ekonomin haltar försöker vi finna syndabockar. Och då är det svårt att hålla sig kallsinnig och tänka att ”det är inte flyktingarnas eller invandrarnas fel att jag förlorar jobbet, det hade jag gjort ändå”.
Alexandra menar att politikerna har misslyckats med att adressera dessa människor och har inte tagit segregationen, som växt sig starkt under många år, på allvar.

– Jag har alltid pratat och skrivit om segregationens skuggsidor, att den splittrar och skapar öar av människor som aldrig möts. Men det är samhällets skyldighet att skapa mötesplatser, både i skolan och i yrkeslivet. Samhället bör vara en blandad organism där alla kan mötas och utvecklas, säger hon och tillägger:

– När människor känner sig trängda är nationalismen den sista snuttefilten. I dagens informationssamhälle är det så lätt att drunkna i lögner och myter, därför måste vi hjälpa varandra att hitta rätt i labyrinten.
Ett sätt att nå ut med sitt budskap om att öppna dörrar är att prata om det i så många olika sammanhang som möjligt. En kanal är att hålla föreläsningar om ämnet, vilket Alexandra gör ofta och gärna.

– Konferenser är det perfekta forumet för att föra en dialog på, att väva in olika röster och skapa ökad öppenhet och lyhördhet. Ett favoritämne är interkulturell kommunikation – perfekt för företag verksamma i flera länder att lyssna på, säger Alexandra som efter uppväxten i Rinkeby och sina många resor i världen kan allt om kulturkrockar.

Med sitt breda kontaktnät får hon också möjlighet att prata inför alltifrån globala företag till ungdomar i förorten. Och allt däremellan.


”Då hade jag varit tv-chef”

Uppväxten i Rinkeby, under enkla förhållanden, har format Alexandra. Och även om det inte märks utåt, med hennes självsäkra utstrålning, yviga kroppsspråk och sprudlande energi, bär hon alltid med sig arbetarklassens bristande självkänsla inombords.

– Jag föddes till förlorare, men sakta men säkert, tack vare jävlaranamma och en stor revanschlust, är jag i dag en vinnare. Jag har kontakter från fattiga förortskids till grekiska skeppsredare och svensk aristokrati. Jag har jobbat hårt för att spränga alla gränser som går.

På frågan hur hennes yrkesmässiga liv hade skiljts sig om hon hade växt upp i innerstan, där hon numera både bor och arbetar, svarar Alexandra:

– Då hade jag varit tv-chef sedan länge. Garanterat!

Hon var bäst i skolan i Rinkeby och fick därmed också den bästa praoplatsen – på McDonalds.

– Hade jag vuxit upp här hade jag haft ett helt annorlunda kontaktnät redan tidigt, och i stället fått en praoplats på SVT. Jag hade känt till alla osynliga koder, gått på museer, teatrar och utställningar, i stället för att hänga med mamma till städjobben. I stället har jag fått arbeta dubbelt så hårt för att nå hälften så långt.

Är du bitter för det?


– Bitterhet klär mig inte, jag är fåfäng och vill vara snygg. Om man är bitter får man bara rynkor, säger hon och skrattar.


Älskar sitt arbete

Det är 20 år sedan hon började arbeta inom media, då som programledare för det mångkulturella tv-magasinet Mosaik på SVT. Sedan dess har hon arbetat med radio, tv, tidningar, dokumentärfilm, kokböcker och föreläsningar – för att bara nämna en del.

– Den variation, frihet och upplevelserikedomen jag har i mitt liv, med alla inspirerande människor jag träffar, går inte att köpa till sig för pengar. Oavsett om det är kungafamiljen, konstnärer eller en kyrka full med hemlösa heroinister som jag föreläser för.

Att hon älskar sitt jobb är omöjligt att missa.

– Varje morgon kastar jag mig upp ur sängen klockan sex utan väckarklocka och känner att jag har ett så roligt schema framför mig. Jag behöver inte läsa romaner, för hela mitt liv är fyllt av människor som vill dela med sig av sina liv, och de överträffar all fiktion som går att få tag i.

Alexandras höga arbetsmoral och prestationsförmåga gör att hon håller ett tempo som vilken driven karriärist som helst skulle bli grön i ansiktet av.

När vi ses vid lunchtid på caféet har hon exempelvis redan hunnit med att närvara vid Saabs ledningsmöte och haft P1 Debatt-möte. Och efter intervjun är det dags att träffa organisationen Kvinna till kvinna och senare på kvällen sammanställa några artiklar som hon arbetar med. Så fullbokade ser nästan alla hennes dagar ut.

– Jag vill gärna göra många saker och då går det väldigt fort. Jag vill ha spänning och dynamik, allt blir så mycket roligare då. Men folk misstolkar lätt det för en diagnos. Ha ha ha!

Hon mår bra av att stå i centrum och att arbeta med en så stor(helst internationell) publik som möjligt.

– Allt jag gör vill jag göra med ett barns nyfikenhet och entusiasm. Sedan älskar jag att stå på en scen, speciellt adrenalinkicken som kommer just innan man går på.
Alexandra beskriver sig själv som väldigt entusiastisk på scen och att hon hyllar folk utan att hålla tillbaka vilket får dem att känna sig uppskattade.

– Jag är bra på att lyfta fram andra personer samt att få dem att känna sig trygga i otrygga situationer, säger hon utan att låta dryg.

– Det tycker jag vi behöver bli bättre på, att hylla och lyfta andra!


Hyllad och prisad

Bara en vecka tidigare tilldelades Alexandra ett hederspris under Pay the way-galan i Kista. Hon har genom åren tilldelats många priser och utmärkelser, men detta kallar hon ”mitt livs viktigaste pris”. Huvudinitiativtagare till galan är tankesmedjan A Million Minds som har som syfte att ”bidra till att nyansera bilden av den rådande stereotypa berättelsen av förorten”.

– Men det handlar inte om att prata om förorten, utan om att bjuda IN dynamiska mångfacetterade röster. Det är viktigt att inte bara de som alltid tar plats får höras, säger Alexandra, som dessvärre var i Rumänien för att spela in en SVT-dokumentär när galan ägde rum och kunde därför inte personligen ta emot priset ur kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunhkes hand.

Dessutom menar hon att det inte bara handlar om etnicitet, utan även om exempelvis ålder, sexualitet och klass – om att inkludera människor som lever i periferin utan tillträde till maktens centrum.

– Samma sak gäller för förorten som för landsbygden som också är en blind fläck för många. Det ligger i allas intresse att även ställa personer från landet på scen, för Sverige behöver den här typen av decentralisering. Jag försöker till exempel alltid att ha med personer från landet i P1 Debatt, oavsett vad vi diskuterar.

Ett stort problem är att vi umgås med samma sorts människor som alla tänker lika enkelspårigt. Dessutom är vi ”så matade och marinerade i stereotypa fördomar”, vilket skapar inte bara rädsla utan även får allt främmande att framstå som skrämmande.

– Vi lever i en väldigt polariserad tid just nu, värre än på länge. Folk vädrar i dag öppet sina rasistiska åsikter. Normaliseringen nöter ner sina offer och tystar dem, säger Alexandra och exemplifierar:

– En äldre kvinna från Lidingö ringde in till Ring P1 härom veckan och sa att Sverige borde vara ett humanistiskt land. Samma kväll fick jag ett mejl från henne där hon berättar att hon efter samtalet blivit mordhotad. ”Nu förstår jag dig, men tyvärr kommer jag aldrig att göra om det” skrev hon.


Kampen fortsätter 

Eftersom en mångfaldskamp sällan kommer utan hat finns en konstant hotbild mot Alexandra. Tidigare i år kunde man exempelvis läsa tidningsrubriker som ”Pascalidou har fått nog av hatet”. Flera gånger har hon gett upp och känt att kampen inte är värt det, speciellt med tanke på att hon har en dotter som känner till de hemska brev som mamma får. Men lika många gånger som hon ger upp kommer hon tillbaka – starkare och ännu mer målmedveten om att kampen behövs.

Hur detta är möjligt hinner jag inte ens fråga Alexandra innan en äldre kvinna vid bordet bredvid plötsligt avbryter vårt samtal.

– Du är så intelligent, inleder hon och vänder sig till Alexandra och berättar sedan vilken ära det är att få sitta bredvid henne.

En stund senare när intervjun är igång igen erkänner Alexandra att hon dagligen får liknande kommentarer från främmande människor på gatan, i tunnelbanan, på restauranger, överallt. Stöttande röster som får henne att återfå krafter så att hon, likt fågeln Fenix, kan resa sig ur askan.

– Alla möjliga kommer fram till mig och säger så fantastiska saker. Det är så mycket kärlek så att jag börjar gråta.

Hon torkar en tår och fortsätter:

– När man får barn blir man så orolig över den värld vi lämnar ifrån oss. Men jag ser det i stället som vår plikt att skapa en värld värd att leva i.

En sak är säker – Alexandra Pascalidou kommer aldrig att låta sig tystas. Det är hennes livsuppdrag allt för viktigt för.

2015-12-07
Dela artikel
banner image

Sponsrade artiklar

Artiklar publicerade på webbplatsen som inte är märkta redaktionellt är betalda samarbeten.

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Enterprise Magazine använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.

Cookies