Text: Teresa Ahola Foto: Bo Jonsson
Det är torsdag morgon och barnen står redo vid entrén till Skansen. De enorma portarna är fortfarande stängda men kommer strax att öppnas upp. Solen skiner och himlen är klarblå. Det hänger en känsla av förväntansfull entusiasm i luften och ett fnissigt sorl sprider sig i kön. Prick klockan tio drar kassorna upp sina rullgardiner och kort därefter vältrar folkmassan in i den enorma parken. Uppe på kullen, precis till höger om huvudingången, ligger Skansen-Akvariet med sin unika samling av exotiska djur. Vissa besökare styr genast iväg sina steg dit för att ta sig en titt på årets söta djurungar, men varför står det på skylten att företaget är världens mest annorlunda akvarium egentligen?
– Det beror på att vi inte bara har reptiler här utan även apor, lemurer och andra djur. Nu tror med andra ord svenska små barn att man har apor i ett akvarium, skrattar grundaren och ägaren Jonas Wahlström.
När vi passerar djuren börjar en färggrann papegoja flaxa med vingarna och skrika så högt att klockorna stannar. Det är en ovanligt pigg morgonhälsning, men för djurskötarna är det vardagsmat. På höger sida ligger ett gäng kubakrokodiler på hög och slappar med halvöppna ögon. De lägger alltid sina ägg i maj och efter tre månader börjar små krokodilhuvuden poppa ut ur skalen.
– Det händer vid samma tidpunkt varje år, och lemurerna föder alltid sina ungar i april, men alla de andra djuren kan föda precis när som helst.
Årets tvåtåiga sengångartvillingar, Hadar och Hildor, är den ovanligaste födelsen som Skansen-Akvariet någonsin har fått uppleva. Den populära duon har verkligen lyckats vända upp och ner på verksamhetens rutiner.
– De är otroligt dyra i drift. Under de första fem månaderna sitter det en djurskötare med dem dygnet runt. Vi har aldrig haft så dyra små krabater hos oss tidigare, suckar ägaren, samtidigt som han är överförtjust.
När tvillingarna föddes den 16 januari i år förstod förstföderskan Lillan, 24, knappt vad det var som hände och då blev personalen tvungen att ingripa.
– Annars låter vi alltid mammorna själva ta hand om sina ungar. Vi tar aldrig bort några ungar och flaskföder dem bara för att få en liten maskot att visa tidningarna. Det gör vi aldrig.
Föreståndaren öppnar upp en tung järndörr och går nedför en brant spiraltrappa vilken leder till bottenvåningen där personalen precis håller på att skingra sig efter något som liknar ett morgonmöte. Jonas kontor ligger på andra sidan av köket och där inne möts han av en lång, mörkhårig tjej med stora bruna ögon, som står och packar ihop sina saker. Hon bär samma kläder som djurskötarna, det vill säga en beige tröja och ett par mörkgröna byxor.
– Hej, jag heter Ana, säger hon glatt och sträcker ut sin hand för att hälsa. Jag sover här ibland, men ska upp och jobba nu.
Efter en kort sekund har hon redan hunnit försvinna ut.
– Det där var min dotter, förklarar Jonas, som själv har på sig ljusblå jeans och en rödrutig skjorta.
Han slår sig ner bakom skrivbordet som varken har en dator eller telefon, men täcks av ett antal pappershögar. Det ligger även ett antal walkie-talkies utspridda i rummet, vilka stjäl uppmärksamhet så fort det brusar eller låter ur högtalarna.
– Jag tycker inte om att använda datorer och smartphones, utan låter mina barn sköta om allt sådant. Det enda jag har är den där, säger Jonas, och pekar på en 13-tums tv-skärm vid fönstret.
Intresset för djur är desto större.
Redan som treåring samlade Jonas guppyfiskar i en syltburk och hade vita möss som husdjur.
– När jag var riktigt liten ville jag alltid titta på kajorna som landade på Engelbrektskyrkan om nätterna och flög vidare till Humlegården. Jag vägrade att gå och lägga mig innan jag hade fått titta på kajorna. Det kändes spännande för mig.
Dragkraften till djur kombinerat med en rad tillfälligheter ledde genom åren till att Jonas Wahlström i folkmun började kallas för djurexpert.
– Men jag är ingen zoolog, veterinär eller Skansen-chef som många tror, utan gick ut nian med dåliga betyg, har sysslat med djur i hela mitt liv och är nu företagare inom ”monkey business”, säger han lite väl ödmjukt.
Jonas Wahlströms stora djurintresse fick sig en rejäl skjuts när han som åttaåring fick ett Skansen-årskort som födelsedagspresent av mormor Emma.
– Jag började springa här jämt och på den tiden var parken fortfarande ganska slumrande. Speciellt på vintern, berättar han.
Det dröjde inte länge förrän lillpojken blev inbjuden in i gemenskapen och värmen.
– Djurskötarna fick syn på mig och sade: ”Kom in här och värm dig, stå inte där och frys”. Jag blev så deras hjälpreda och djurskötaren Ljugar-Ludde Glemmefors som en extra pappa för mig.
Tjugo år senare blev Jonas erbjuden att hyra det gamla aphuset som skulle rivas. Skansens dåvarande chef Nils Erik Bæhrendtz nappade på hans idé om Skansen-Akvariet och år 1978 öppnades dörrarna. Arton år senare fick han även det nya aphuset av Hans Alfredson som inte tyckte att Skansen skulle hålla på med apor längre.
– Det var ledsamt nog en betongälskande arkitekt som hade skapat stället så varken jag eller personalen trivdes speciellt bra där. Hasse såg det och lät mig bygga om akvariet helt och hållet, förklarar Jonas.
Teamet blåste väck en massa betong, byggde djungelburar och en ny entréhall.
– Arkitekter ska man egentligen aldrig blanda in när det gäller djur. För att det ska bli bra är det viktigare att lyssna på djurskötarnas synpunkter och idéer. Tillsammans har vi utvecklat Skansen-Akvariet genom åren.
Gnistan till Jonas så kallade ”monkey business” tändes redan innan det. Närmare sagt år 1977 då han befann sig på en resa i Sydamerika tillsammans med sin dåvarande fästmö, och under extraordinära omständigheter råkade stoppa ner två pyttesmå dvärgsilkesapor i handbagaget när han skulle flyga tillbaka hem.
– Det stämmer, jag hade visserligen fått tillstånd för dem om jag bara hade ansökt om det, men de ramlade liksom på mig.
De små aporna ramlade på honom i Colombias sydligaste stad, Leticia, belägen vid gränsen mellan Colombia, Brasilien och Peru. Olyckligtvis nog blev fästmön sjuk på resan då hennes äggledare sprack som följd av ett utomkvedshavandeskap.
– Den kvällen svimmade hon och togs in på ett pyttelitet sjukhus som hade en läkare, och två underläkare på utbildning. Ena läkaren kom fram till honom och sade: ”Schonas Schonas your girl is veeery sick, I think she is dying, so I will cut her up and see”. Jonas blev kritvit i ansiktet och tänkte: ”Vad säger han för något?”. ”Do you want to see?”, fortsatte doktorn.
– Jaha, jorå, och så gick jag in. Det var ett fungerande operationsrum, även om lokalen var aningen primitiv.
Patienten låg avsvimmad på britsen när narkosläkaren skar upp hennes buk och det började strömma ut levrat blod. Det blev genast full fart i rummet, pang, helt plötsligt låg åskådaren själv uppe på britsen.
– De började pumpa så mycket blod de kunde ur mig och in i henne, utan att ens kontrollera om vi tillhörde samma blodgrupp eller inte.
Det gjorde de visade det sig i efterhand. Även narkosläkaren gav sitt eget blod och ringde sedan i kyrkklockorna mitt på natten för att signalera ut till grannarna att sjukhuset behövde blod.
– Efter en kort stund kom folk travande till sjukhuset för att hjälpa till och tyckte givetvis hemskt synd om oss.
Paret blev kvar där en hel månad medan patienten tillfrisknade och då kom lokalborna med en gåva till dem, två dvärgsilkesapor.
– Då var jag bara tvungen att ta med mig dem hem, fast det saknades tillstånd. Jag minns mycket väl hur fantastiskt det kändes när småttingarna sedan fick sina första ungar på vedspisen här hemma i Sverige, ler Jonas.
Efter sitt första kalabalikartade besök i Leticia återvände Jonas dit flera gånger för att göra bytesaffärer med indianerna som använder dvärgsilkesapor till att plocka löss. År 1984 åkte han däremot dit med sin nuvarande fru, Christina, för att adoptera barn. En resa som i själva verket slutade med att Jonas Wahlström smugglade hem dottern Ana från Guatemala. Allt började med att Christina hade kontakt med ett barnhem i Guatemala där paret hittade treåriga Ana. Medan de var där för att hämta hem henne föddes Tito i Colombia, varav läkaren ringde och frågade om paret var intresserad av att adoptera honom.
– Det ville vi, problemet var bara att vi endast hade ett adoptionstillstånd, inte två.
Socialen poängterade att det var omöjligt att adoptera båda barnen samtidigt.
– Men för mig är ett nej som ett långsamt ja, ler Jonas.
Han löste dilemmat genom att helt enkelt kopiera det ursprungliga tillståndet, vilket kontrollanterna aldrig upptäckte när paret flög vidare till Colombia för att hämta sin nio månader gamla son också.
–Titos mamma var en 17-årig tjej från Brasilien som inte kunde ta hand om honom. Anas mamma var från El Salvador och pappa från Österrike. Mamman försvann när hon var liten och något år senare gick hennes pappa bort, berättar Jonas.
För paret från Sverige kändes det fantastiskt att få med sig både en dotter och en son, vilket de i slutändan lyckades göra. I dag är båda barnen vuxna och bor i Stockholm. Tito Wahlström driver Samba Sushi på Götgatan och Ana Wahlström kommer förhoppningsvis att ta över sina fars verksamhet en vacker dag. Trots att alla i familjen inte är lika djurintresserade som Jonas så har de blivit luttrade genom åren.
– Tito och Ana har åkt med oss runt hela världen. När Ana fyllde fem år hade hon redan varit i Nordkorea en gång, Moskva tre gånger, Guatemala en gång och USA tre gånger, listar Jonas.
Bakom hans skrivbord hänger det en stor bild på barnen som klappar en jättelik grön anakonda, bara det säger mer än tusen ord.
– Min fru Christina är ju som journalist intresserad av allt och arbetade på Expressen i trettio år innan hon pensionerade sig, men även hon har stundvis brustit ut i ett ramaskri, som när lemurerna en dag på landet tog sig in i köket via det öppna fönstret, ler Jonas.
Vid det här laget förknippar säkert de flesta av oss Jonas Wahlström med full fart och äventyr, och de spännande upplevelserna kommer med största sannolikhet inte att upphöra där. Den populära svensken är känd bland djurparksägare i hela världen och deltar ofta i internationella konferenser.
– Senast åkte jag och hämtade en papegoja i Tjeckien och innan det var jag på Borneo i Indonesien, samt Indien och Frankrike. Jag har även ett nära samarbete med Nordkorea sedan år 1985 och är nog den enda västerlänningen som åker ut och in ur det landet som konsult.
Han var där för ett och ett halvt år senast.
– Det är ju ett speciellt land, men mitt samarbete med dem är fullständigt opolitiskt, även om de förstås använder det i sin propaganda. Allt som kommer in i landet är nämligen en gåva till den store ledaren. Även gåvor till djurparken tillägnas den store ledaren.
Han syftar på högsta ledaren Kim Jong-Un som efterträdde sin fader Kim Jong-II som avled år 2011. Han i sin tur efterträdde den store ledaren och evige presidenten Kim II-Sung.
– Det här landet är som världens största Knutby, utan någon som helst kontakt med omvärlden, förklarar Jonas, och säger att Nordkorea för tillfället har satts i karantän på grund av ebolan, varav han valde att inte åka dit i höstas.
– Annars hade jag blivit tvungen att sitta i karantän under tre veckor, trots att Sverige inte har ebola, men de tänker ju som sagt lite annorlunda där borta.
Jonas är tacksam över att koreanerna äntligen har börjat lita på honom.
– Jag hjälper deras djurpark och det tog minst 15 år innan jag fick röra mig fritt. Fram tills dess hade jag alltid någon som gick bredvid mig, en mycket trevlig och hjälpsam person förstås, men jag fick aldrig avvika någonstans på egen hand, vilket jag kan göra numera.
Det tog även minst tio år för honom att begripa sig på systemet där nere.
– Det arrangeras bara två turistresor dit per år från Sverige. Totalt besöks Nordkorea av cirka 500–600 personer per år, vilket kan jämföras med Thailands omkring 20 miljoner årliga turister.
Resorna till Nordkorea sker dessutom alltid med en guidad grupp, vilket innebär att turisterna inte får avvika från det planerade programmet enligt Jonas.
– Många som har varit där och rest runt i tio dagar tror sig ha sett allt. Men det är ungefär som att flyga till Washington, gå en guidad tur runt Vita Huset, och flyga raka vägen hem igen för att säga: ”Nu har jag sett Amerika”.
Enligt honom är det omöjligt att se Nordkorea som turist då allting mer eller mindre är iscensatt.
– De utgår från att alla besökare ska tycka att det är ett lika fantastiskt land, med lyckliga människor, som de själva tycker. De är övertygade om att omvärlden är ond och fattig, den synen har blivit deras enda sanning.
Det finns inga telefonlinjer ut ur landet och Jonas berättar att det bara går fyra tåg till Peking därifrån varje vecka. Senast förra året besökte hans nordkoreanska djurparksvänner Sverige.
– Veterinären, djurparkschefen och tolken var här. Alla sade att det var trevligt här och åkte sedan tillbaka till det som de tycker är bra. Han drar paralleller till Amish-folket i USA som fortfarande åker häst och vagn och lever som på 1600-talet.
– Deras tonåringar skickas ofta ut i världen, men praktiskt taget alla återvänder hem för att sätta på sig halmhatten igen och för att leva utan telefoner eller elektricitet. De tycker att det är bra.
Jonas Wahlström återgår till att prata om sin hjärtesak, ”monkey business”. Efter att han smusslade hit sina första apor från Sydamerika har Skansen-Akvariet framgångsrikt kunnat öka antalet dvärgsilkesapor under mer organiserade omständigheter.
– Sverige är i dag världens största exportör av världens minsta apa tack vare att vi avlar dem.
Trots att aporna må vara minst i världen betyder det inte att de är billiga att frakta.
– Om jag exempelvis vill skicka två små dvärgsilkesapor till Hong Kong så kostar frakten omkring 16 000 kronor, samtidigt som man inte kan lita på själva frakthanteringen, vilken kan orsaka extra stress för djuren, säger Jonas och fortsätter:
– I stället kan man köpa en flygbiljett för halva priset och ta med sig aporna som handbagage. Det är det absolut säkraste och snabbaste sättet att transportera dvärgsilkesapor på, samtidigt som mottagarna blir glada av att få möta oss personligen.
Därför ses hans personal ofta resa runt med små lurviga djur i handbagaget, vilket en del flygbolag accepterar.
– Om inte jag själv hinner åka är det inte speciellt svårt att hitta någon från personalen som kan tänka sig att åka till exempelvis New York över helgen med aporna, ler Jonas, och berättar att det alltid är lika roande att följa säkerhetspersonalens reaktion vid röntgenkontrollen när de plötsligt upptäcker små skelett hoppa upp och ner på skärmen.
Att lyckas avla dvärgsilkesapor i djurparker är däremot ovanligt och överlevnadsrekordet brukade ligga på omkring fyra månader.
– Det berodde nog på att ungarnas hörsel slogs ut av flygplansbullret vid transporten, vilket är ytterligare en anledning till att vi hellre har dem i handbagaget.
Skansen-Akvariets ungar är i överlag friska och krya.
– Vi kan ha dem från fyra månader tills de är 15 år gamla. Det är rätt bra. I naturen börjar de svälta ihjäl när de tappar tänderna vid tioårsåldern. Hos oss kan de vara produktiva i fyra år till och njuta av föda som majsvälling samt yoghurt på sin ålders höst.
Tack vare den stora succén har företaget skickat ut hundratals dvärgsilkesapor till djurparker runt om i världen. Även till Sydamerika var småttingarna, som väger omkring 100 gram, kommer ifrån.
– Vi levererar däremot aldrig apor till privatpersoner.
Det är fortfarande lagligt att ha apor som husdjur i vissa länder, men i Sverige sattes det totalstopp för det år 1970. Jonas Wahlström berättar att Pippi Långstrump orsakade stor hysteri när hon dök upp med herr Nilsson på axeln. – Om Astrid Lindgren, denna fina människa, hade förstått vad herr Nilsson skulle ställa till med hade hon säkert valt ett annat husdjur åt Pippi.
Helt plötsligt ville nämligen varenda en ha apor.
– Det drösade in apor på Arlanda på morgonen som satt i djuraffärerna på eftermiddagen, var sålda nästa dag och döda två månader senare, förklarar Jonas, och gräver fram en gammal tidningsartikel skriven av Tommy Engstrand. ”Aporna i Sverige börjar ta slut. Pippi Långstrumps härjningar med Herr Nilsson i våra TV-apparater har skapat en köprusch utan dess like”, läser Jonas och citerar sedan Alf Nordin på Zoo-Grossisten: ”Vad jag vet så är det slut på aplagret i de 5–6 affärer i Stockholm, som säljer apor. Men lugn, bristen på apor är inte katastrofal. Det finns apor kvar hos Rune Fallander på Akvarie- och Fågeltjänst”. (Aftonbladet 22 mars 1969)
– Här kan vi även läsa att en schimpansunge kostade runt 3 000 kronor och en dödskalleapa, som Pippi Långstrump har, 350 kronor, men aporna klarade sig oftast inte i vårt torra och kalla inomhusklimat.
När Jonas Wahlström i dag får propåer från privatpersoner som vill köpa dvärgsilkesapor svarar han alltid: "Nej, nej, nej."
Det är heller ingen fråga om att ta betalt för aporna, utan utbytet mellan djurparkerna sker via ett gediget samarbete, vilket övervakas av professionella stamboksförare.
– De gör allt för att undvika inavel och bestämmer oftast vilka djurparker som ska avla respektive art. Lejontamarinerna, de orangea aporna bakom kassan, ägs till exempel inte av Skansen-Akvariet utan av den brasilianska staten. De är på livstidslån hos oss, förklarar Jonas Wahlström.
Initiativet om att börja avla lejontamariner togs av djurparken i Washington för 25 år sedan då arten var hotad.
– Det fanns bara ett hundratal lejontamariner kvar i världen och ett hundratal i djurparker, men tack vare djurparkernas avel finns det i dag omkring tusen av dem.
Washington ville som goodwill överlåta aporna till Brasilien, lejontamarineras hemland, och Skansen-Akvariet var en av fem djurparker i Europa som tilldelades uppgiften att börja avla den utrotningshotade arten.
– När våra lejontamariner får ungar rapporterar vi direkt till Washington som bestämmer vart de ska skickas, samtidigt som vi kan be om att få hit ett nytt par. Vi styr med andra ord inte utbytet av djuren utan rapporterar bara hela tiden.
Skansen-Akvariet har även skickat lejontamariner till Brasilien för utsläpp.
– Det står ett antal zoologer där ute i djungeln med kikare och håller stenkoll på de avlade aporna. Jag fick nyligen en rapport om att en av våra apor är 23 år gammal och därmed världens äldsta av sitt slag ute i naturen just nu, säger Jonas med viss stolthet i rösten och tillägger:
– Det känns lite som att gå i mål när man har lyckats rädda en utrotningshotad art. Våra tio kubakrokodilungar skickades nyligen till Kuba för utplantering. Vi har ett renrasigt föräldrapar hos oss och kunde därför för andra gången i rad hjälpa till med att plantera ut krokodiler.
Jonas Wahlström förklarar att det känns som en dröm varje gång som en hotad art förökar sig, och säger att Skansen-Akvariet skulle kunna göra så mycket mer om det bara fanns tillräckligt med skog att skicka djuren till varje år.
– Men vart ska lemurerna släppas när skogen i Madagaskar är borta?
DJURVÄNNEN JONAS
Ålder: 62 år
Bor: Södermalm och Huddinge
Familj: Frun Christina, sonen Tito och dottern Ana
Företag: Skansen-Akvariet sedan år 1978
Drömyrke: Naturfotograf
Vill göra: Ge ut två bilderböcker med titlarna: ”Vad kan man lasta på en cykel i Fjärran Östern?” och ”De färggranna mönstren på ryska fönster och dörrar”
TOPP 3 VARNINGAR – LÅT BLI ATT:
GRATTIS LILLAN!
Djurskötaren Bo Jonsson såg Lillan, sengångartvillingarnas mor, födas år 1990, och blev därför extra känslosam när hon fick Hadar och Hildor den 16 januari i år. Nu är cirkeln med andra ord sluten.
Art: Tvåtåiga sengångare (Choloepus hoffmanni)
Kroppslängd: 58–70 centimeter
Livslängd: Upp till 40 år i fångenskap
Hur vanliga är era sengångare?
De är oerhört ovanliga. I Europa finns det bara våra fem och en 10-årig hona i England, samt en till i Helsingfors, vilken tros vara av en annan underart.
Vi har haft oerhört svårt att hitta hanar och trodde inte att det fanns några alls i Europa förrän vi av ren slump hittade en hane på Universeum i Göteborg, som för drygt 2,5 år sedan fick ett par sengångare från Kristiansand Dyrepark i Norge. Enligt uppgift var de av den andra arten, Linnés tvåtåiga sengångare (Choloepus didactylus), men när jag såg en bild på dem tyckte jag att den ena såg ut som våra Hoffmanns. Jag kontaktade då Universeum och den tyska koordinatorn om detta, som efter utförliga undersökningar kunde bekräfta att hanen var en Hoffmanns. Han skickades slutligen hit för 1,5 år sedan och parade sig med Lillan inom sex månader.
Hur ofta blir de dräktiga?
Sengångare blir könsmogna vid 5–6-årsåldern och får oftast sina första ungar innan de har fyllt 10 år. Lillan är 24 år och fick ungar först nu, så hon är en väldigt gammal mamma. Normalt sett föder sengångare ungar en gång om vartannat år. De går dräktiga ett år och måste hämta sig ett halvår innan de kan bli dräktiga igen.
Kommer Lillan att få fler ungar?
Det är inte alls säkert. Jag har visserligen hört ytterligare en parning ske bakom ryggen på mig, men det är ändå osäkert om det kommer att bli fler ungar efter det här.
Är det sällsynt med tvillingar?
Ja, det händer i princip aldrig. När sengångare föder tvillingar i naturen dumpar alltid mamman nummer två. Hon försöker inte ens hålla den vid liv utan överger den på en gång för att ge första ungen all sin uppmärksamhet i stället.
Stamboksföraren berättade för mig att hon har haft 650 djur i sin stambok genom åren och att det bara har hänt en gång tidigare, och då handlade det om den andra arten.
Vilken föda äter ungarna?
Nu är vi på den sista stora sträckan där vi försöker få dem att börja inta fast föda, som ångkokta haricots verts, morötter, palsternackor och squash. Vi har insett att de ibland inte äter alls utan hellre sover och då vore det ju korkat att försöka tvinga i dem mat. Det är som en känslomässig berg- och dalbana med upp- och nedgångar hela tiden. Man oroar sig så fort de inte äter ordentligt, men har lärt sig att ha lite is i magen.
Hur mår de i dag?
De mår bra, men vi är hela tiden försiktigt optimistiska. Vi följer dem konstant och ser till att deras magar fungerar efter varje matning. En diarré skulle vara direkt livshotande för ungarna. De väger omkring 800 gram och kissar ur sig ungefär 250 milliliter åt gången, om den biten inte skulle fungera normalt riskerar urinblåsan att spricka, så visst blir man nojig när det dröjer ibland. Men som sagt, just nu mår de bra och vi hoppas att det kommer att fortsätta likadant. Det skulle göra ont om det gick åt skogen nu.
