____Sandra4_SV__Sandra11_SV

Sandra vann kampen mot cancern

Hon befann sig mitt i livet, Sandra Altun. 2017 var noga planerat och bröllopsdagen närmade sig. Men så en vårdag den 27 mars förändrades allt. Sandra tvingades istället in i en kamp mot cancern - blott 25 år gammal.

Sandra Altun hade just tillbringat en dag i Göteborg. Hennes fästman Robin fyllde år och det firades med en dag på spa. Väl hemma gjorde hon sig i ordning för kvällen och kände plötsligt hur det kliade på ena bröstet. Vid vidare beröring kände hon en knöl. En knöl så stor att hon fick grepp om den. Hon blev omedelbart orolig. Fastrar liksom kusiner har genom åren drabbats av bröstcancer.


Hon sträckte på armarna för att undersöka om knölen fortfarande var uppenbar - det var den. Hon lade sig ner för att ytterligare känna efter, hon ställde sig upp, lyfte på armarna – knölen bestod och kändes i alla lägen. 


– Det första jag gjorde var att berätta om knölen, och vad jag befarade, för min fästman. Jag ville dock inte belasta honom med för mycket då han bara några veckor tidigare förlorat sin pappa. Han ville knappt höra eller ta in det jag sa. I tio dagar stod jag således ut med min oro, i tysthet.


Men när oron blev påtaglig bokade Sandra tid för undersökning på vårdcentralen. I samband med det berättade jag även för mamma och ett par vänner i min närhet, förklarar hon. Väl på vårdcentralen klämdes och mättes knölen innan man beslutade om en remiss för mammografi. Något som ökade Sandras rädsla.


– Jag hade hoppats på ett besked om att det var en fettknöl, eller annat liknande, som enkelt kunde åtgärdas.


Efter en knapp vecka fick hon kallelse till en mammografimottagning. Röntgenbilder liksom biopsiprover togs och man konstaterade avvikelser vid armhålan. Tydligare utläggning skulle dock komma i samband med provresultat. 


Två veckor senare kom ett samtal:


”Provsvaren är här och vi rekommenderar att du tar med dig någon vid besöket.”


– ”Tar med mig någon?” Varför säger hon så? Det blev då tydligt för mig – min knöl är nog mer än bara en fettknöl. 

 

Det blev måndag och Sandra var åter på mottagningen. Och som angivet, i sällskap - av två väninnor. Det var svårt att ta in allvaret, berättar hon men beskriver ändå känslan innan beskedet som obehaglig. Jag var rädd och misstänkte det värsta, men försökte intala mig själv att det inte alls var något farligt.


Men så kom beskedet. Och det var värre än Sandra befarat - trippelnegativ bröstcancer. En mycket aggressiv typ av bröstcancer som står för en knapp tiondel av fallen och är vanligare bland yngre kvinnor.


– Jag fattade ingenting. ”Vad menar du?” sa jag och upprepade ”Cancer?” ”Har jag cancer?” Mina vänner tog mig i handen och vi grät ihop. 


Sandra beskriver att hon kort efter beskedet greps av delade känslor – förtvivlan, chock, ilska och en bottenlös dödsångest. För mig har cancer alltid förknippats med döden – och nu var det min tur?


Jag ville inte hem, berättar hon vidare och beskriver det komplexa i att behöva formulera för mamma att hennes yngsta dotter drabbats av bröstcancer.


– Jag ville visa mig stark och stå emot tårarna, för mammas skull. Men när jag klev innanför dörren och mötte mammas blick brast det. Tårarna forsade nerför mina kinder och där stod vi, på min tryggaste plats, och höll om varandra.  

 

Behandlingen 

Beskedet hann knappt landa innan Sandra var en del av ett hektiskt schema. Redan dagen därpå skulle hon skickas till Linköping på en 14 dagars IVF-behandling, som innebär att man fryser ägg innan påbörjad cellgiftsbehandling. Det var en märklig känsla. Overklig, säger Sandra när hon försöker sätta ord på första dygnet. Jag visste vad jag behövde genomgå för att bli frisk och stålsatte mig. Det var inte alltid lätt, säger hon, men vad hade jag för val?

Efter IVF-behandlingen opererades två förstorade lymfkörtlar i armhålan bort, lyckligtvis visade de ingen spridning. Därefter påbörjades den första, av femton, cellgiftsbehandlingar.


Vid andra omgången av cellgifter tappade Sandra hår. Därefter föll också ögonbrynen och fransarna bort. Behandlingen framkallade dålig hy och viktuppgång. Det var plågsamt, säger hon, att bevittna sig själv försummas. När jag tittade i spegeln kunde jag inte relatera till tjejen jag såg. Men Sandra vägrade förfalla.


– Jag ville känna mig fin och fortsätta träffa mina vänner. Innan allt hår föll av klippte jag av en lång bit, för att vänja mig vid det korta. Efter ett tag rakade jag av mig allt och införskaffade peruk. Jag fortsatte sminka mig och måla dit ögonbryn. Trots den påtagliga tröttheten i kroppen och att muskler och leder värkte tog jag mig ut bland mina vänner.


Den 4 september i år, 6 månader efter cancerbeskedet, genomgick Sandra sin sista cellgiftsbehandling. Röntgen visade att den 2,5 centimeter stora tumören inte hade minskat tillräckligt i storlek. Trots det lyckades man operera bort den, liksom hela bröstet. Hon beskriver den första känslan efter operationen med lättnad. Jag var nu fri från behandlingar, jag skulle få tillbaka håret, min vardag och framför allt styrkan i kroppen.


Men så kom bakslaget.


När jag pratade med Sandra i november hade den bortopererade tumören skickats på analys och i skrivande stund har hon fått ett resultat - tumören har kvarlevande cancerceller och Sandra bär på den genetiskt ärftliga genen BRCA1. Därmed måste hon, i förebyggande syfte, genomgå ytterligare behandlingar.  


– Det känns som en motgång. Två månader hann passera sedan operationen och jag började sakta återhämta mig. Kroppen kändes piggare och håret började växa ut. Nu är det tvärstopp och 9 veckors behandling med cellgifter väntar. Därefter blir det medicinering i tablettform i fyra månader. När det är avslutat ska även mitt andra bröst opereras bort, även det i förebyggande syfte, säger hon.


Men, säger Sandra och hennes röst ändrar nu tonläge, jag känner mig stark och trygg i att jag kommer att överleva detta. Jag kommer att besegra cancern, det som till en början var ett dödsbesked för mig är nu en kamp jag snart vunnit.


Det som däremot tynger henne är livet efteråt.


– ”Vad händer sen?” I samband med att behandlingarna avslutas försvinner också alla rutiner. Jag känner mig stundtals tom. Jag har ingenting kvar och den tanken är psykiskt påfrestande. Jag drabbas av ångest, besinningslös skräck, och en övergripande rädsla för återfall.


Sandra valde tidigt att läsa skildringar och livsöden från andra cancerpatienter för att känna samhörighet. Bara de som genomgår, eller har genomgått en kamp mot cancern kan förstå mina känslor. Och tryggheten för mig är vetskapen om att jag inte är ensam, fortsätter hon.


Hon valde därmed att var öppen om sin egen resa på sociala medier. Tanken på att få vara någon annans trygghet är viktig för mig, säger hon.


– Det har också underlättat vardagen för mig. Släkt och vänner hör dagligen av sig och undrar hur jag mår. Genom att dokumentera på Instagram slipper jag dels upprepa mig på sms och i samtal men får också otroligt fint stöd av alla som följer min kamp. Många skickar meddelanden och berättar att det genomgått, eller genomgår samma resa och vi kan finna tröst i varandra.


Idag är Sandra hoppfull och ser fram emot sitt bröllop i höst och en flytt till Göteborg.


– Med det kommer jag att lämna året som varit bakom mig. 


Redaktör

Caroline Ego

Läs mer...

2017-12-18 14:30

191018 CN5

Ömsint konst som berör

Artikel Konstnären Charlotte Nicolin har skapat igelkotten Henry. Äkta make och tvåbarnsfar som med sin varma blick värmer det mest frusna nordiska vinterhjärta. Han väcker tanken och längtan om att vilja värna...
186063 LS1

Alternativ medicin som ”lifesaver”

Artikel Många svenskar upplever att de slussas runt i landstingsvården utan att kanske alltid bli hjälpta av den vård som erbjuds. Det kan handla om lite mer diffusa problem som smärta i kroppen eller problem...
    _Anette2

    Stockholms affärsänglar

    Investerar i unga, innovativa företag

    __MG_9672

    Från förort till finrum

    Bröderna Güven driver stans bästa krogar

    Holknekt_webb3

    Per Holknekt

    Från brädan till scenen

    Arkiv