Text & foto: Gustaf Andersson
Det är 60-talets Farsta. En ung Anders Lundin leker som vanligt med sina mjukisdjur – en arsenal av noshörningar, antiloper och björnar. Starka kamrater som reser över hela världen i den atlas som ligger på golvet. Att få vara på en speciell plats, mitt i kartboken, har alltid lockat nyfikne Anders.
Hans pappa Eriks påhittade berättelser om djungeläventyr gör sig också påminda och spär på längtan bort till en främmande spännande värld.
Som under båtturerna på sjön vid landstället i Bergslagen som plötsligt förvandlas till Amazonas täta regnskogar.
Eller som varje gång de är ute i skogen tillsammans, då det gäller att vara försiktig. ”För det kan finnas apacher.”
– Alla dessa fantiserade äventyr fäste så hårt i mig att jag kände att det fanns något väldigt viktigt med dem. Att Jorden är som en bok som måste läsas. Och att inte åka till dessa fantastiska platser som vi har är bara så synd, berättar en nutida, 57 år gammal, Anders Lundin när vi satt oss på ett café nära Skanstull.
– Det känns som om jag levde genom pappas berättelser och de äventyr vi gjorde tillsammans. Själv åkte han sällan längre än till sommarstugan, han skulle nog inte ha vågat ta sig till dessa platser på riktigt. Det gör inte jag heller egentligen. Jag har alltid varit livrädd, men gjort det ändå, utvecklar han.
Av en slump visar det sig att Anders har bott drygt tio år på samma gata som det café vi befinner oss på i närheten av Skanstull. Till och med nästan exakt ovanför våra huvuden där vi sitter. Ibland har man tur, tänker jag. Precis som Anders som erkänner att han alltid har tur gällande fåglar på sina resor.
– Det beror nog på att jag egentligen ingenting kan om dem. Som när jag var på Nya Guinea, och så satt där en paradisfågel som är nog så svår att få syn på.
Eller som när han var på Madagaskar i en djungel och en fantastisk liten fågel plötsligt flög mellan träden.
– Jag förstod av den stumma guiden att det var något speciellt med just denna fågel. Några dagar senare träffade jag en amerikan som hade ärvt pengar och valt att satsa sitt liv på att bli naturfotograf. Hans dröm var att få se en speciell fågel som han hade jagat i flera månader. Och när han beskrev den sa jag ”den såg ju jag”. Då hade jag sett den utan att fattat vad det var.
Anders Lundin har rest så mycket han kunnat genom åren. Numera, när han är tvåbarnspappa, ser det annorlunda ut av förklarliga skäl. Men under perioden han bodde här på Söder, mellan åldern 20-plus och 30-plus, på 23 kvadratmeter med bra lön och låga omkostnader, reste han så mycket han kunde – till de mest spektakulära platser han kunde komma på. Fjärran från klassisk charter blev det resmål få västerlänningar fått uppleva.
Som Okavangodeltat i Botswana, Qaanaaq på nordvästra Grönland, det enorma våtmarksområdet Pantanal i Sydamerika eller nationalparken Taman Negara i Malaysia med ”en av världens vackraste regnskogar”.
– Ända sedan jag kom på att jag kunde resa till alla de platser jag hade drömt om har jag velat ta mig dit. Så fort jag var ledig åkte jag. Dagen efter ett avslutat program, efter en väldigt intensiv arbetsperiod, satt jag på ett plan och tyckte det var väldigt skönt att fly från recensionerna.
Resorna var många gånger en flykt och ett sätt för Anders att hantera sin existentiella oro. Många gånger reste han därför själv. Men vid flera tillfällen hade han med sig vännen PJ Widestrand som resesällskap. Mer om honom snart.
Belöningen är det oväntade
Efter många år som uppskattad programledare, komiker, skådespelare och låtskrivare har Anders Lundin god vana av att stå på scen och framför kameran. Men i naturen är det han som är åskådare. Och varje resa har alltid haft en annan kändis som huvudmål. Alltid ett djur. Alltid en sällsynt varelse som han oftast inte ens får se skymten av.
– Men att sitta i ett träd och hoppas på att det ska komma exempelvis en tiger är själva drivkraften. Att bara sitta där i två dagar utan att det händer särskilt mycket är ett tillstånd som är väldigt skönt att vara i. Sedan blir det väldigt stort när det dyker upp något annat. Som en apflock.
Anders största minnen är faktiskt när han sett saker som han inte visste fanns på platsen.
– De stora kattdjuren är alltid de stora kändisarna, men när det dyker upp något annat, som när jag såg en tapir för första gången, är det ofta det som man minns, det som blir belöningen.
Även om många inte i första hand förknippar Anders Lundin med en välberest djur- och naturnörd anser han själv att han hamnat helt rätt som en av tre programledare för SVT:s långkörare Mitt i naturen.
– När man gör Robinson och Allsång på Skansen blir man väldigt känd, och jag har hela tiden tänkt att jag ska använda mitt kändiskap till något mer, något som verkligen är jag. Tidigare har jag kanske inte vågat lanserat mig själv fullt ut eftersom jag inte är någon expert på djur och natur, bara en glad amatör. Men nu har jag en plattform att sälja in mig själv till det jag helst av allt vill göra.
Frågan hur han hamnade på just Mitt i naturen visar sig ha ett långt svar. Jobbet har länge varit en dröm för Anders, och något som han lobbat länge och hårt för att få.
Dokumentärer med baktanke
En parallell historia i Anders liv är hans stora fascination för snöleoparder. Detta mytomspunna djur kom till hans kännedom som en uppenbarelse när han var 23 år och han ville lära sig allt som fanns att lära sig om djuret.
När han så en dag får reda på att det finns en svensk vid namn Örjan Johansson som sitter i ett tält i Mongoliet och studerar just snöleoparder kände Anders att ett besök hos honom var en resa som bara måste genomföras.
– Så jag sålde in en idé till Mitt i naturen om att göra en film om Örjan och hans forskning. De köpte den och jag åkte. När jag åker ner till honom 2011 har han varit där i många år redan. Han bor i ett tält högt upp i de mongoliska bergen, 100 mil från närmaste bensinmack.
Örjan har ensam spårat och märkt flera snöleoparder än samtliga forskare i hela världen. Och Anders dröm om att få se dessa fantastiska kattdjur på nära håll förverkligades. Så även dokumentären ”Örjan, snöleoparden och jag”.
– Hela resan och dokumentären var med en baktanke om att få göra något mer.
Och eftersom Anders hade en till bra filmidé lade han även fram den till redaktionen bakom Mitt i naturen.
Film nummer två är ett porträtt av hans tidigare nämnda vän PJ Widestrand som i 40-årsåldern sålde allt han ägde och flyttade till Nya Guinea för att bli dykinstruktör. Drygt 15 år senare kommer Anders på besök för att se vad som blev av hans gamla kompis.
”Ett annat liv”, som resultatet heter, är en färgsprakande dokumentär om världens bästa dykvatten fyllt med alltifrån millimeterstora pygmésjöhästar till gigantiska mantor (som också står för filmens klimax och storartade final). Och så om PJ så klart.
– Idén kändes lite genomskinlig, som att jag åkte ner dit och dök med min polare. Och jag hade flera infallsvinklar. Är det min resa, är det porträttet av PJ eller är det mantorna som är mest intressant? Så jag gjorde alltihop. Men det som de flesta fastnar för är just PJ.
”Ett annat liv” var alltså ytterligare ett försök för Anders att sälja in sig själv till Mitt i naturen. Och under våren 2015 får han slutligen frågan om att leda Mitt i naturen.
– För att tänka lite som PJ – varför ska man slita ut sig för att få råd att göra det man vill, när man kan försök att jobba med det man vill i stället?
Anders fascination för snöleoparder är så stark så att han gjorde en dokumentär om dem. Foto: Shutterstock/Abeselom Zerit
Vill vara mitt i naturen
En stor skillnad mellan Anders egna resor och de han gör för Mitt i naturen är att han nu blir tilldelad olika uppdrag. Som när han under sin första säsong fick jag leta gölgrodor i Uppland eller finna flest arter på Gran Canaria som en tävling mot programledarkollegan Joakim Odelberg som gjorde samma sak på Fårö.
– Det är väldigt roliga uppdrag eftersom det är utanför det jag själv skulle komma på. Som att lägga ner min själ för att finna ett drakblodsträd eller en liten salamander. Det är även roligt att vara i och belysa en annan naturtyp än de jag är vana vid, säger han.
På frågan hur involverad han är i planerandet och utformandet av inslagen svarar Anders att han absolut har åsikter. Till exempel vill han sällan göra djuret till huvudstory eftersom det är så svårt, i synnerhet då det handlar om sällsynta och skygga varelser.
– Vi konkurrerar med BBC och Animal planet som kan göra ett porträtt av ett djur på en timme där de har filmat och fuskat hur länge som helst. Det har vi inte resurser till. Därför är det bättre att fokusera på själva området. Åker man till exempel till Pantanal i Sydamerika kommer förhoppningen alltid finnas om att få se en jaguar, men berättelsen kan i stället vara själva platsen – det stora våtmarksområdet.
Anders vill aldrig gå ut och säga ”har vi tur nu får vi se en jaguar”, för det är dömt att misslyckas. Så har allt för många reportage sett ut hittills anser han.
– Åker man till ett intressant naturområde på jakt efter ett stort kattdjur som man inte ser, och slutar med orden ”vi hade otur den här gången, vi får åka hem tomhänta”, blir det som ett mollackord det sista som händer.
– Jag vill gärna slippa det momentet och i stället berätta om allt vi faktiskt ser. Det kan bli som en roadmovie där vägen är lika spännande.
Något som däremot alltid lönar sig enligt Anders är fåglar eftersom det alltid finns en chans att se dem.
– Jag skulle till exempel hemskt gärna vilja göra något om svenska småfåglar, kanske mest för att jag kan så lite om, skrattar han.
– Jag vet mer om kasuarer och paradisfåglar än hur en tofsvipa ser ut.
Ett steg längre att gå är träd.
– Träden står ju där, de behöver man inte leta efter, men kan vara minst lika spännande att berätta om som ett ovanligt djur. När man går i en djungel med en guide som kan otroligt mycket om träd och får reda på att ”det här trädet omsluter ett annat träd, stryper det och tar över” eller ”det här trädet har utvecklat taggar så att lianerna inte ska kunna slingra sig runt det” eller ”det här sprider gift så att inget annat kan växa runt omkring det”. Min dröm är att kunna fokusera mer på just träd.
En annan, mer ouppnåelig, dröm som Anders har är att resa tillbaka i tiden och få uppleva några av de djur som människan lyckats utrota genom historien.
– Jag tycker det är väldigt sorgligt att vi utrotat djur som dronten, tasmanska tigern och Bali-tigern. Tänk om jag kunde backa bandet bara lite, kanske till mitten av 1600-talet, och få uppleva dem. Det hade varit häftigt!
Sällskapet av djur som vi har på planeten är viktigt för oss, anser Anders. Det blir väldigt ensamt utan dem.
– Jorden har en gång i tiden varit en så levande, fantastisk och fantasifull plats. Och jag tror absolut att det hade varit fullt möjligt att än i dag ha en megafauna här med ullhåriga noshörningar, mammutar och sabeltandade tigrar, säger han och avslöjar:
– Snart ska jag faktiskt få åka på ett uppdrag där inslaget ska handla om ett stort djur som man trott var utdött, men som man lyckats hitta. Vilket djur det handlar om är än så länge hemligt, och vi kommer förmodligen inte att få se det. Men bara att det finns där ute någonstans känns spännande.
Tre favoritresmål
1. Okavangodeltat i Botswana
”När jag varit i Östafrika och åker ut på savannen finns där en fantastisk fauna av stora bilar – det är Toyota, Landrover, Jeep och allt vad de heter. En otrolig artrikedom av bilar som står i cirklar kring en ensam tanig gepard. Men så kommer man till Okavangodeltat, där finns inga bilar. Där färdas man i stället med trästamskanoter och möter ingen på en vecka. Man tältar under stjärnorna och vad som helst kan dyka upp när som helst. Det är känslan av att befinna sig på en väldigt spännande planet i universum. Otroligt häftigt!”
2. Nationalparken Taman negara i Malaysia
”Det är en fantastiskt fin regnskog som jag varit i två gånger. Första gången hittade vi två scouter som vi följde under två veckor. Bara luften, leran och alla blodiglar där, och att då och då få höra ett fasansfullt läte om natten som man inte har en aning om vad det är för något är så otroligt häftigt. Att åka runt i en djurpark som Morogoro-kratern i Tanzania är som en utflyktsdag runt Vättern med mackor och kaffestopp i jämförelse. Det är skillnad att vara mitt i det – mitt i naturen.”
3. Urskogen norr om Stöllet på gränsen mellan Värmland och Dalarna
”Jag var där tillsammans med Sebastian Kirppu, en oerhört engagerad eldsjäl som öppnade mina ögon för hur en skog ska se ut. Allt som vi ser omkring oss när vi paddlar eller plockar svamp i Sverige är inte skog, utan virkesodlingar. Bara tall eller gran. Allt annat är där av misstag. Mångfalden av djur och fåglar finns inte och det blir en ganska död plats i jämförelse. Endast några få ynka procent urskog finns fortfarande bevarad. Dit vill jag verkligen ta mina barn för att visa hur det ska se ut, att det vad det som Elsa Beskow ritade och berättade om och det som John Bauer såg framför sig när han målade.”
"Jag har alltid med mig min kikare vart jag än reser."
Anders Erik Lundin
Ålder: 57 år
Bor: Enskede med fru och två barn
Aktuell: Som programledare för Mitt i naturen och Allt för Sverige – som enligt Anders än så länge nästan är en större källa att upptäcka spännande platser i Sverige än Mitt i naturen. Arbetar även på material för en ny skiva – ”ett tidsödande och fåfängt arbete”.