Det svenska licenssystemet: hur regleringen formade om spelmarknaden

Licenssystemet lät privata aktörer verka på den svenska spelmarknaden, under de krav som Spelinspektionen ställde på konsumentskydd, spelansvar, rättvist spel och marknadsföring. Det innebar en rejäl omställning för bolag som tidigare verkat under betydligt färre regler, och många aktörer valde att lämna Sverige. Reformen förändrade också konkurrensvillkoren, eftersom regelefterlevnad blev en central förutsättning för att kunna verka på den svenska marknaden.

Från delvis reglerad marknad till licensmodell

Före 2019, var den svenska spelmarknaden ett statligt kontrollerat monopol, och de allra flesta som spelade digitalt online gjorde det på internationella bolag. Därför introducerades en licensmodell som gjorde det möjligt för privata aktörer att verka på den svenska marknaden, förutsatt att de ansökte om licens och uppfyllde de krav som ställdes. Lagen trädde i kraft först 1 januari 2019, och Lotteriinspektionen bytte namn till Spelinspektionen, och började fylla en mycket större roll. Efter det fanns det plötsligt casinon med licens från Spelinspektionen som hade anpassat sig till alla de svenska kraven. Det bidrog till att en stor del av den svenska spelarbasen vände sig till svensklicensierade alternativ.

Operatörerna som sökte licens – och de som inte gjorde det

Den nya regleringen ledde till att många nya spelbolag dök upp. Många av de aktörer som fick svensk licens hade redan erbjudit spel till svenska konsumenter, men tidigare utan att omfattas av det svenska regelverket. Skillnaden var att de nu behövde följa svenska regler för bland annat licensprövning, tillsyn och spelansvar.

Alla spelbolag tog dock inte samma beslut. Det var många företag som inte valde att ansöka om licens, dels för att de inte uppfyllde kraven, men också att anpassningen kostade tid och pengar. Det är inte en anpassning som man gör på en dag, speciellt ifall casinot skiljer sig från svensk standard med stor marginal. Resultatet av spellagen blev helt enkelt att vissa spelbolag lämnade Sverige, medan vissa stannade.

Compliance blev en konkurrensfaktor

Tack vare kraven som Spelinspektionen ställde, innebar det att följa dem ordentligt var avgörande för att konkurrera. Varje licenshavare var tvungen att visa att deras verksamhet fungerar enligt de krav som följer med licensen, vilket förändrade konkurrensbilden helt och hållet. Det uppstod en kostnad för regelefterlevnad som blev en given, återkommande del av driften snarare än en engångskostnad i samband med etableringen, speciellt eftersom lagstiftningen kring spel i Sverige förändras än idag. Operatörer var plötsligt tvungna att lägga pengar på kundkontroller, riskbedömningar, övervaka problematiskt spelbeteende och dokumentera interna processer. Reglerna blir bara strängare med tiden också, och det är inte svårt att förstå varför med tanke på att Statskontorets utvärdering kom fram till att problematiskt spelande har ökat bland unga män. Penningtvättsregleringen har dessutom gjort kundkännedom och riskbaserade kontroller till en central del av verksamheten.

Kanaliseringsgraden visar var gränsen för regleringen går

En av de variablerna som Spelinspektionen håller ett skarpt öga på är kanaliseringsgraden, eftersom det är ett så pass bra mått på hur strikt reglerad marknaden tål att vara. Kanaliseringsgraden innebär andelen av svenska spelares spel om pengar som sker hos spelbolag med svensk licens. När licenssystemet först introducerades var kanaliseringsgraden mindre än 50 %, eftersom utländska aktörer hade lyckats ta marknadsandelar på den svenska marknaden eftersom det inte riktigt fanns några svenska alternativ.

Därefter har dock kanaliseringsgraden stigit upp till 84 % år 2025, där de har ett mål på 90 %. Poängen är dock inte att endast tänka på hur mycket siffran har stigit, utan på att den visar hur stor del av marknaden i pengar som Spelinspektionen har kontroll över.

Förbättringen stagnerar dock runt 84-86 %, vilket betyder att en ganska stor mängd spelare fortfarande vänder sig till olicensierade aktörer. Här skapas det ett tydligt dilemma. Myndigheten vill förebygga att spelare vänder sig till utländska aktörer, medan de samtidigt vill ställa höga krav på licensinnehavare och konsumentskydd för ansvarsfullt spelande och säkerheten för spelare. Men de kraven sänker också antalet casinon som vill bedriva verksamhet i Sverige, samt ifall spelandet är för restriktivt är det inte lika roligt för spelaren, vilket leder till att färre vill spela på licensierade alternativ.

Det krävs att Spelinspektionen gör en ständig avvägning av hur strikta de kan vara utan att förlora aktörer och spelare.

Sammanfattningsvis ledde introduktionen av den nya spellagen till att spelkulturen i Sverige gick från att vara splittrad till att bli mer enhetlig. Kraven på efterlevnad blev större än bara regler, och blev en permanent del av konkurrensen, samtidigt som kanaliseringsgraden visar att de allra flesta som spelar gör det inom det svenska systemet.

Utmaningen framåt för Spelinspektionen blir att fortsätta att utveckla konsumentskyddet eftersom problematiskt spelande fortfarande stiger bland unga. Det måste samtidigt ske utan att göra den licensierade marknaden så begränsad att spelare och operatörer väljer att söka sig utanför den, eftersom det kommer att göra att Spelinspektionen förlorar kontrollen istället.