Christine Matsson har arbetat med social omsorg i hela sitt liv, men aldrig med den vårdande inriktningen man möter inom Landstinget. Hon har gått vägen från barnskötare till social omsorgspedagog, för att slutligen starta egen verksamhet. I dag har företaget ett fyrtiotal anställda och drivs av devisen att de arbetar för människor som ska ha social omsorg och inte patienter som ska ha vård.
Omsorgsprogrammet är i dag alldeles för vårdinriktat och komprimerat menar Christine.
En sak som Christine ville reda ut från början var begreppen som används i branschen. Den som har en funktionsnedsättning och har rätt till stöd är inte sjuk, och därmed inte patient. Andra ord som ”kund” och ”brukare” sänder också signaler om att personen som tar emot servicen är i underläge. Inom Anlitagruppen använder man därför begreppet ”insatsberättigade” (IB) eftersom personen är berättigad av insats som är bedömd av kommunens biståndshandläggare eller försäkringskassan bedömare.
– Vi ska inte ha ett vårdperspektiv. De som har det ser lätt bara funktionsnedsättning hos en person och missar allt som den personen kan. När våra insatsberättigade får välja vilka utbildningsgrunder de är mest nöjda med faller inte valet på undersköterskor det vill säga personalen som har examen från dagens vård-och omsorgsprogrammet. Tyvärr blir det en krock med Nacka kommun som inte gärna köper tjänster åt kommuninvånarna om det inte är undersköterskor som är anställda. Det är något man får jobba på för att öka kunskapen hos våra politiker och få dem att förstå, säger Christine och tillägger:
– Men det beror just på att det här inte handlar om vård och vi har valt att inte ha ett vårdperspektiv i vår verksamhet. Därför har vi valt att utveckla metoder inom social omsorg.
På Anlitagruppen söker man ofta ny personal eftersom antalet berättigade i kommunen ökar. Men Christine skulle helst ta in de som har en personlighet som passar för jobbet och en bra servicebakgrund. Personerna som arbetar hos oss bör ha en öppenhet, nyfikenhet och flexibilitet i mötet mellan oss människor.
– Jag anställer gärna personer från olika serviceyrken. Det kan vara servitriser, från barnomsorg eller annat liknande. Vi arbetar mycket med interna utbildningar som handlar om social omsorg och att skapa mellanmänskliga möten.
– Det handlar om att de blir experter på ditt liv och kunna säga precis vad du ska göra och inte göra, men det är inte det social omsorg handlar om. Istället måste man vara öppen för vad just den här personen vill och kan göra och se till att komma framåt med det. Varje person är unik, och alla dagar är olika.
När Christine börjar tala om företagets framtid faller allvaret över ögonen och hon berättar att det är ovisst om mindre entreprenörer överhuvudtaget kan vara kvar i branschen. Kommunen är inne i en förändringsprocess som kräver ny teknisk utrustning, men det är svårt för mindre företag att klara den ekonomiska smällen. Trots det arbetar Christine framåt och ser fram emot nyanställningar och att få fortsätta arbeta med de frågor hon brinner för. På frågan om vilka personer hon helst ser som anställda svarar hon snabbt:
– Jag vill anställa mogna människor, och det har inte med ålder att göra. Det handlar om människor som är kapabla att skapa goda möten och som är trygga i sig själva. Det finns 20-åringar som klarar det, och det finns 60-åringar som inte gör det. Det är den förmågan som avgör, inte ålder eller utbildning.
