Det första man lägger märke till när Mikaela Laurén kliver in genom dörren till det café vid Hornstull som vi stämt träff på är ordet ”BOSS” som står skrivet i guldbokstäver på hennes svarta mössa. Hon rör sig självsäkert och ger ett kaxigt första intryck. Helt rättfärdigat.
Mikaela Lauréns boxningskarriär är en framgångssaga. Hon började som amatör inom sporten när hon var över 30 år gammal och är i dag, knappt tio år senare, rankad etta i världen i lätt mellanvikt med bland annat fem VM-titlar i bagaget.
Den 20 januari fyllde hon 40 år, men likt ett finare vin verkar hon bara bli bättre med åren. Och så sent som den 28 november 2015 försvarade hon på en gala i Västerås det prestigefyllda WBC-bältet – för andra gången samma år.
– Det var absolut min bästa match hittills. Jag hade en bra styrka, timing och rytm, jag var tekniskt smart, berättar Mikaela när vi satt oss ner med varsin kopp kaffe.
Den respektingivande fasaden lämnar plats för en sympatisk och ödmjuk framtoning.
Efter den senaste matchen var hon riktigt nöjd med sin prestation. För första gången faktiskt. Men trots vinst och en känsla efteråt av att ha fått ut precis det hon ville var förberedelserna långtifrån optimala. En skada i höger biceps, som hon ådrog sig under ett sparringtillfälle (en smäll av en armbåge som resulterade i en inre blödning och muskelbristning) och som hade påverkat Mikaela under flera veckor innan matchen, hindrade henne från att träna fullt ut.
Även om skadan var läkt till matchstart och rent fysiskt inte bromsade Mikaela under fighten fanns en känsla kvar om att inte ha förberett sig på bästa sätt.
– Jag kunde inte köra styrketräning, inte sparras fullt ut och kunde inte slå på säck ordentligt under fem veckors tid. Men i stället blev jag väldigt bra med jabben. Min jabb är mitt vapen, den jag är bäst på, så det var tur att jag kunde använda den.
Motståndet stod tyskan Jennifer Retzke för, som dittills hade gått 17 proffsmatcher och endast förlorat två. Dessutom hade hon gått alla ronder mot alla tidigare motståndare. Men mot Mikaela tog det stopp.
– Hon var hela tiden tuff och gav mig några smällar så att jag såg stjärnor, två gånger snurrade det till ordentligt. Men efter rond tre kände jag att jag hade matchen och kunde slappna av och trycka på på ett bättre sätt. I rond fyra jag var det nära, och i femte stoppades matchen.
– Just för att hon aldrig hade blivit stoppad tidigare var det extra häftigt, minns Mikaela.
Sex veckor innan matchen, efter en månads stenhård uppladdning i USA, blev hon förkyld. Och nu när vi träffas, drygt tre veckor efter vinsten i Västerås, är hon fortfarande inte helt frisk. Men hosta, snor och feber till trots fortsatte hon träna hårt inför mötet med tyskan – något Mikaela är känd för, att inte hindras av sjukdom utan bara köra på.
– Det är både en bra och dålig egenskap. Men jag hade inte tagit mig så här långt utan min starka vilja. Sedan blir jag extra stolt över vinsten, att jag trots skada, sjukdom och press lyckades prestera på hemmaplan och vinna mot en tuff motståndare. Jag brukar aldrig vara nöjd efter en match, men den här gången var jag det, säger hon och skiner upp.
Inom proffsboxningen kan det ofta gå lång tid mellan matcherna, samtidigt som ett matchtillfälle kan dyka upp väldigt snabbt. Därför vet man sällan i förväg hur lång tids förberedelse man har, vilket gör att Mikaela alltid ser till att vara matchredo och i toppform. Får hon ett erbjudande i morgon ska hon kunna tacka ja till det.
Men med cirka tio till tolv träningspass i veckan året om blir det i långa loppet lätt väldigt påfrestande för kroppen.
– Jag vet att jag behöver bli bättre på att lyssna på min kropp och försöka vila mer. Och samtidigt köra mer kvalitet och inte försöka maxa alla pass. Sedan vill jag så klart veta när jag ska gå nästa match så att jag kan lägga upp ett nytt styrkeprogram.
Överst på önskelistan över motståndare ligger Cecilia Braekhus, Norges motsvarighet till Mikaela Laurén. Båda har fem VM-titlar och är rankade ettor i respektive viktklass (norskan ligger en klass under Mikaela).
– Det är den matchen jag hoppas på under 2016, det vore fantastiskt grymt.
– Jag fick erbjudande att möta henne samma datum som jag gick i Västerås, men det var under helt fel förutsättningar. De ville ha mig lätt, att jag skulle gå ner nästa sex kilo, plus att jag hade min bicepsskada när vi höll på att förhandla. Ska jag kliva upp mot Cecilia Braekhus ska jag vara fit for fight, säger hon bestämt.
Skillnaden mellan de två är att Braekhus är en snabbare, mer explosiv och teknisk boxare. Mikaelas trumfkort är hennes styrka och starka vilja. Dessutom utvecklas hon fortfarande.
– Jag fattar nu att man inte bara ska ta i när man slår, utan att man ska slappna av och slänga i väg slagen. Sedan gäller det att finslipa detaljer, att få upp explosiviteten, bli ännu bättre taktisk och förbättra fotarbetet ytterligare.
De två har mötts en gång tidigare, i tyska Rostock för drygt fem och ett halvt år sedan. Den gången förlorade Mikaela på teknisk knockout i sjunde ronden.
– Då var jag inte en färdig boxare och hade bara gått sex proffsmatcher. I dag är jag en helt annan boxare. Alla vill se oss mötas. En norska och en svenska som båda har fem titlar i respektive viktklass som inte mötts på fem år. Det är en match som hon måste ta. Och jag kommer att vara stenhård i den förhandlingen.
Det har pågått en verbal boxningsfight mellan de två länge. Mikaela beskriver till exempel den obesegrade norskan som kall men professionell, som en självgod och överlägsen person som håller folk på avstånd.
Och bara någon timme efter intervjun lägger Mikaela upp en bild på Instagram där hon poserar tillsammans med Serhan Erdal, en av hennes tre huvudtränare. Båda ser hårda ut och Serhan håller upp en stor skylt med siffran fyra på. Bildtexten lyder: ”Min coach hälsar till Cecilia Braekhus att i rond 4 är det över.”
När Mikaela bara var sex år började hon tävla i simning. Med tiden blev hon en av landets bästa inom sporten med bland annat 16 individuella SM-guld och tre svenska rekord i bagaget. Men efter fyra olika OS-satsningar (1992, 1996, 200 och 2004), utan att bli uttagen, la hon till slut besviket baddräkten på hyllan. Hon kände sig vilsen. Med förlorad identitet. Simningen hade mer eller mindre varit hela hennes liv, och hon gled i stället in i en destruktiv spiral och hamnade i pengaproblem.
Mikaela och hennes dåvarande pojkvän gick med i ett nätverk som sålde otillåtna preparat, aldrig för eget bruk, utan bara för att tjäna snabba pengar.
Men i mars 2005 slog polisen till. Efter en razzia i Mikaelas lägenhet hittades en stor mängd anabola steroider i ampull- och tablettform, samt fem tårgaspistoler. Mikaela dömdes i juli samma år till 14 månaders fängelse för grovt dopningsbrott och grovt vapenbrott.
Några månader innan hon greps hade hon börjat träna boxning och blev omedelbart kär i sporten. En ny identitet, en sundare livsstil och en helt ny självkänsla växte fram i fängelset. Såväl en revanschlust. Hon skulle bli bäst i världen.
Efter avtjänat straff vann hon under första året som amatörboxare landets största turneringar, och redan ett år senare debuterade hon som proffs.
– Jag har visat att man kan ligga på botten men ändå komma tillbaka.
Men domen från samhället var hård. Hon berättar att för tio år sedan fick hon onda blickar och dömande kommentarer på stan, folk ansåg att Mikaela inte hade inom sportvärlden att göra överhuvudtaget. Ingen trodde heller på henne som boxare.
I dag ser det annorlunda ut. Numera blir hon stannad på stan av personer som vill ta selfies, hon känner att hon är en förebild och inspirationskälla för andra – speciellt yngre flickor. Men det har tagit tio år.
– Inte förrän nu har jag fått ett erkännande. Många är chockade av att jag tagit mig så här långt. Att jag faktiskt kan boxas.
När hon gästade ”Skavlan” i januari 2015 sa hon till exempel, angående hennes första möte med Braekhus, att ”då var jag ingen boxare, utan en simmare som försökte boxas. Nu är jag en boxare som kan simma”.
Vi lämnar caféet och vandrar upp ett kvarter till Starfight gym, en av de tre klubbar som Mikaela tränar på (de andra ligger i Haninge respektive vid Telefonplan). Ytterdörren pryds till och med av hennes stenhårda ansikte och höjda nävar – en knallröd affisch från den senaste boxningsgalan i november som hon var huvudakt och dragplåster till.
En trappa ner öppnar sig en klassisk boxningslokal upp sig, med väggspeglar och säckar hängandes från taket. Det luktar svett blandat med liniment.
En pitbull och en rotweiler springer lekfullt runt i den ganska folktomma lokalen (det är trots allt fredagsförmiddag), och på väggarna hänger nationsflaggor samt inramade portätt av boxningslegender och episka fighter. Några motionärer värmer upp i ett hörn.
Mikaela har precis varit och bytt om och sitter nu på ett stort svart däck och snörar på sig skorna samt lindar händerna. De långa blonda flätorna sätter hon upp i en hästsvans, och naglarna lyser lika röda som handskarna som hon lite senare drar på sig. Det är dags för dagens första träningspass.
Mikaela har tagit fler titlar och gått fler proffsmatcher än någon annan svensk boxare. Målet har varit att gå 30 matcher, nu har hon gått 29 – nästan dubbelt så många som andraplatsinnehavaren.
– Att jag bara är en match från att nå mitt mål känns overkligt. Samtidigt lite läskigt. Varje match jag kliver upp har jag något att förlora. Nu är jag på topp och alla förväntar sig det bästa av mig, speciellt när min senaste match var så fantastisk.
Framgångskombinationen är hennes styrka, både fysiskt och psykiskt. Att hon hela tiden vill framåt, aldrig ger upp – och kör ända in i kaklet.
Att Mikaela fortsätter att bli bättre bekräftar tränaren Serhan Erdal.
– Jag har tränat henne under två år och under den relativt korta tiden har hennes utvecklingskurva verkligen gått rakt upp. Tidigare var det många rallarsvingar, i dag har hon full koll på tekniken, säger han och ler stort.
Det är också Serhan som håller i dagens träning och de två vandrar upp i ringen för inledande skuggboxning.
Senare samma dag väntar för Mikaela två PT-kunder. Tränat andra har hon gjort i stort sett lika länge som hon själv boxat. För tillfället har hon fem fasta gruppträningar per vecka, plus flera pass som personlig tränare. För att få ihop logistiken och slippa flänga runt alltför mycket anpassar hon sin egen träning efter vilken klubb hon har kunder på. I dag är det Hornstull som gäller, igår var det Telefonplan och tidigare i veckan körde hon pass i Haninge.
Detta är hennes inkomstkälla, för proffsboxning på damsidan i Sverige är knappast någon lukrativ bransch. Periodvis har Mikaela därför jobbat extra ibland annat matbutik och som dörrvakt.
– Jag har aldrig fått någon ekonomisk hjälp utan fått göra allt själv, även bokat matcher. Jag har harvat runt på olika småjobb för att få det att gå runt ekonomiskt och slitit stenhårt för att kunna satsa på boxningen. För det går inte att jobba heltid om man ska göra en satsning.
På frågan hur det är att träna andra svarar hon:
– En fantastisk känsla. Jag har tränat hela mitt liv och vet vad jag själv söker i en bra tränare, och det försöker jag ge till mina kunder. Det värsta jag vet är oengagerade tränare som inte sköter sina jobb. Anledningen till att jag varit sjuk i så många veckor är för att jag tränar både mig själv och andra så hårt. Om kvällarna är jag helt slut.
– Då ligger jag nästan döende och kommer knappt ur sängen.
Vad som händer efter karriären vet hon inte än. Det verkar dröja ett tag till innan denna nyblivna 40-åring kastar in handduken och lägger boxningshandskarna bredvid baddräkten på hyllan.
– Förhoppningsvis skaffar jag barn. Förutom det vet jag inte riktigt än. Jag kommer aldrig sluta helt som tränare eftersom jag får så mycket tillbaka, det är en otrolig tillfredsställelse.
– Jag skulle kunna lägga av i dag eftersom jag redan nått toppen, men jag har fortfarande ett driv inom mig som gör att jag fortsätter. Många tror nog att det inte går att bli bättre när man är 40 år, att man blir gammal och långsam, men så är det inte för mig. Jag vill verkligen boxas och tycker fortfarande att det är väldigt kul.
…vart hennes drivkraft kommer ifrån
”Jag tror det är medfött. Jag är halvfinne och har den finska sisun i mig. Och min mormor, som är norska, älskar att idrotta. Sedan har min mamma alltid varit driven och målmedveten. Kombinationen mellan henne och min finska pappa skapar nog min drivkraft. Bra genbas helt enkelt.”
…varför så få tjejer boxas professionellt
”Det är inte så många som håller på med sporten överhuvudtaget. Men det håller på att ändras, i Sverige är det en växande sport, och även i andra länder. Det ser ljusare ut. Boxning blivit mer accepterat nu i och med att MMA växt så mycket, fler vill titta vilket gör att fler också vågar sponsra kampsport.”
…hennes hittills näst bästa match
”Sommaren 2013 gick jag upp en viktklass och mötte obesegrade Christina Hammer i Tyskland på hennes hemmaplan. Jag gick in och krigade och gjorde en jättebra prestation. Dessvärre förlorade jag på poäng, men var ändå så nöjd efteråt att vi gick ut och firade. Med tanke på hur jämnt det var känner jag att jag kan slå henne i dag.”
Text & foto: Gustaf Andersson
