Dela artikel

Magister Nordström – Låt oss så ett frö

Humöret var på topp och jag var en nöjd ung man. Som säljare var jag framgångsrik men samtidigt lite vilsen i livet. Min kära mamma och moster beordrade mig att bli lärare i stället. Året var 2002. Sviterna av beordrandet var samma sak som att så ett fint litet frö som idag växt upp till en vacker blomma.


Jag, lärare, varför då?


De var fast beslutna att jag skulle passa bättre som lärare i stället. Varför? Jag hade tydligen förmågan att fånga barn. ”De kommer att lyssna och se upp till dig!” Det var de orden de sa till mig.


Skulle jag ta steget från säljare till skolvärlden? Jag hatade inte skolan som grabb, men tyckte att det var roligare på rasterna.


Sagt och gjort slängde jag mig rakt ut i ovissheten. Jag skulle nu erövra skolvärlden med min personlighet och få dagens barn och ungdomar att följa med mig på resan, och de skulle också lyssna på mig.


De första dagarna på Lärarutbildningen var röriga, men jag kände, trots att pluggandet inte riktigt var min grej, att detta nog kunde bli bra. Efter några månader visade det sig att vi lärarstudenter skulle ut på praktik och spänningen var olidlig när vi skulle få veta vilken skola som vi skulle göra praktiken på. Fingret gled längs tavlan, jag letade efter mitt namn och där plötsligt, såg jag Rickard Nordström! Jag drog fingret lite mot höger för att se vilken skola. Lindeborgsskolan! Det var ju den skolan som jag själv hade gått på i årskurs 1–9. Wow, tänkte jag och våndades lite med tanke på huruvida några av mina lärare kanske fanns kvar sedan min tid.


Dagen med stort D var kommen och in på skolan traskade jag med ett nervöst leende på läpparna. Väl inne sprang jag på min lärarinna: Irene Gunne, som jag hade i årskurs 1–3.


Det första hon sa var ”Rickard, du ska väl inte bli lärare?” 


Jag tror att jag försökte gömma mig bakom en bokhylla för att undvika att svara ...


Dagen efter kom Irene igen till mig och sa ”Du Rickard, jag tror detta kommer att bli riktigt bra. Du ser det från andra sidan, du kommer att förstå alla barn som inte kan sitta stilla”.


Nu 17 år sedan har Irenes ord svetsat sig kvar och ja, jag förstår alla barn som inte kan sitta stilla och ja, jag förstår de andra barnen också. De lyssnar på mig och de följer med mig på resan, en resa som en dag 2002 började med min mor och mosters övertygande skönsång om skolan.


Tack säger jag bara! Ni hade rätt och ni sådde ett frö inom mig och nu blomstrar jag vacker som den finaste blomma. För jag älskar mitt jobb där mitt uppdrag nu är att så ännu fler frön!


Rickard Nordström

@magisternordstrom

2022-03-23