Dela artikel

Ruth Vega Fernandez – vår dolda slipade diamant

”Vi behöver alla känna kärlek, trygghet, tillhörighet och gemenskap till andra. Bakom kontext och kultur, hudfärg och identitet har vi alla samma primära behov.”

Sittandes i en taxibil som är körd längre än Limahl's Neverending Story tar vi sikte mot de nordöstra delarna av Paris. Den stora järnmodulen som designoptimerar hela landet kommer jag inte ana en skymt av, ens på digert avstånd. Det gör faktiskt inget för jag kommer att få träffa en av Sveriges mest underskattade skådespelerskor. Kvinnan som väljer sina roller och projekt som för henne representerar mänsklighet, engagemang och mångfald. Även på scenen väljer hon komplexa kvinnoroller från olika samhällsklasser. Karaktärer som skapar eftertanke och ofta vädjar till människans verkliga drivkrafter.


Väl framme träffar jag Ruth Vega Fernandez i egen hög person. Hon och sminkösen kommer gåendes längs de kullerstensbetäckta bakgatorna och med sig har de skimrande solsken, perfekt omgivning och angenämt humör. 




Graciöst och direkt går Ruth Vega in i sin stillbildsroll. Jag känner en kemi där jag snabbt greppar hennes enorma professionalism framför kameran. Jag tar bilder som är helt fantastiska i vår gemensamma improvisation. Det är Ruth som styr estetiken framför kameran med djup passion och gåtfull utstrålning.


När vi senare sitter på ett charmigt fik längs en bakgata och reflekterar vårt fotande börjar frågorna kittla min nyfikenhet. Vad är drivkraften hos en så pass originell person Som Ruth Vega? Hur Påverkar det hennes roller och hur ser hon sig själv framför kameran?


– Jag tycker att människors gemensamma drivkrafter och behov alltid är fler än det som skiljer oss åt. Alla vill vi älska och bli älskade, ha en roll i samhället och känna oss behövda. Alla vill vi skydda vår familj och dem vi älskar. Sen har vi alla olika utgångspunkter i livet och har utvecklats i olika kontexter vilket naturligtvis formar vår strävan. 


– I grunden tycker jag att det är viktigt att på något plan, ja, ”connecta” med karaktärerna jag spelar. Men, för det mesta, tycker jag inte att det är svårt att ha förståelse och empati för människor. Vi behöver alla känna kärlek, trygghet, tillhörighet och gemenskap till andra. Vi är alla rädda för utanförskap, för att mista våra nära och kära. Bakom kontext och kultur, hudfärg och identitet har vi alla samma primära behov. I grund och botten är det därför jag är skådespelare. För att möta andra.


Finns det en strävan att ta roller med stor utmaning? Exempelvis karaktärens personlighet som kanske är långt ifrån din egen.

– Det finns många olika skäl till att ta sig an en berättelse. Vissa berättelser syns t.ex. mindre än andra; på scen, film och tv. De får mindre utrymme helt enkelt. Som barn levde jag på de få berättelser jag som arbetarklass och invandrarbarn kunde identifiera mig med. De blev livsviktiga! Så mångfald och representation har alltid varit centralt för mig. Och även att många olika kvinnligheter får plats. Att kvinnor får vara olika och komplexa, precis som män.




– Visst dras jag ibland till kvinnor som använder sig av verktyg som anses vara manliga (och fortfarande inte accepteras hos en kvinna). Som på vissa sätt liknar mig själv. Kvinnor som är oinställsamma, raka, burdusa, modiga, hårda, viljestarka, brutala, ärliga och tykna. Som Rebecka i Upp Till Kamp eller Lila i Elena Ferrantes Min Fantastiska Väninna. Jag kan absolut känna en gemenskap med dessa kvinnor, jag har oftast hört att jag är spännande och skrämmande, har ofta blivit exotifierad eller utfryst. Så absolut, att försvara sådana kvinnor och låta de ta plats i narrativet ligger mig varmt om hjärtat. 


– Men att förstå någon som är långt ifrån en själv kan också vara en otrolig utmaning och få en att upptäcka sidor hos sig själv man inte anade fanns. Samtidigt som man får mer förståelse och empati för människor som förut varit främmande för en. Och det är väl en av berättelsens uppgifter, att föra oss närmare. 


– Sen finns det ju en utmaning i formen (i konsten) och i kontexten (i arbetet) också. De sista åren har jag fått privilegiet att spela otroliga kvinnor och män i prisbelönta föreställningar med otroliga regissörer på turné världen runt; Scener ur ett Äktenskap regisserad av det belgiska kompaniet Tg STAN och mig själv, Bovary regisserad och skriven av den portugisiska enfant terrible Tiago Rodrigues och Min Fantastiska Väninna nu senast på stadsteatern i Stockholm. Det är jag evigt tacksam över. Det turnerande livet är något jag älskar och något jag drömt om sedan barnsben. Jag identifierade teater, film, cabaret och cirkus som resande sällskap med en bohemisk gemenskap där ursprung och olikheter bara var positiva. Där freaks, konstnärer och hantverkare arbetade tillsammans. Jag var enormt påverkad av
Charlie Chaplin och hans geni.


– Så att få vara del av detta och resa, som jag gjort hela mitt liv, känns otroligt privilegierat. Jag har t.ex. kunnat resa runt och spela tre olika pjäser i tio olika länder med min son under hans första fyra år i livet.


– Just nu arbetar jag på en dansteaterföreställning med Frankrikes kanske främsta regissör och koreograf Gisèle Vienne. Och det är en enorm fysisk utmaning. Så det är otroligt spännande! Det är en duo med den fantastiska skådespelerskan Adèle Haenel så det är ännu ett drömprojekt.


Finns det en inre önskan att lära känna dig själv bättre eller också att få utlopp för dolda känslor?

– Ja, alltid. Jag vill växa och lära mig mer om mig själv och andra och det går väl oftast hand i hand. Intolerans, rasism, rädsla, brist på förståelse och empati kommer ju för det mesta från ignorans. Och det är vi alla någon gång skyldiga till. Så ja, jag vill aldrig sluta växa.


Du gör dig väldigt bra framför kameran. Har du någon gång övervägt en modellkarriär?

– Jag har som sagt, sen jag var liten, mest identifierat mig med gycklare, bohemer, freaks, gitanos och kringresande folk. För mig var nog förebilderna mer del av en värld av utanförskap. Det handlade alltid mer om uttryck och utlopp för smärta och glädje genom kreativitet och konst. Jag har inte tänkt så mycket på utseendet utifrån och in så att säga. Nej. 




Vad vill du uppnå med ditt skådespelande idag?

– Att kunna öppna nya dörrar för mig själv och andra. Utan att maskineriet och hantverket syns och känns. Att kunna skala tillbaka mig själv som en lök och bjuda på det som kommer utan förbehåll och kontroll. Att våga ge hejdlöst.


Hur ser din framtid ut?

– Försätter växa, resa, drömma och arbeta. Slåss och kämpa för det jag tror på.


På väg tillbaka till flygplatsen i samma eländestaxi vänder chauffören sig till mig och säger: ”Din flygbiljett är inte bokad för tillbakaresa ikväll utan istället om en månad. Vill du fortfarande åka till flyget?”


Min inre panik agerar som en vildkatt nedtappad i ett badkar. Lugnt säger jag till chauffören att köra till flyget ändå. De ombokningar och extraresor jag har framför mig är endast minimala plågor i jämförelse. För jag fick träffa Ruth Vega Fernandez! 


Text & foto: Martin van Destru

2021-10-08